Det har varit så sjukt mycket sorg i mitt liv, me en mamma som inte kunnat ta hand om mig och som inte ens kunde tycka om mig. Som hatade mig om möjligt ännu mer när jag kom ut som bisexuell, som uttryckligen sagt att jag kanske förtjänat våldet jag utsatts för när jag alltid ska vara så utåtagerande. För att jag kände att jag hellre lekte me grabbarna, att klättra som en apa och älskade att springa runt i skog och berg me killarna. För att jag inte kunde sitta still, för att det va min pappa som sårade henne och satt på skolbänken. För att jag knappt vågade sova, för att jag inte fixade skolan, för att jag blev retad och mobbad så jag måste försvara mig.

Oavsett vad som hänt mig, så var det MITT eget fel av nån anledning. Mitt fel att jag hamnade i en fosterfamilj som 11 åring, att de banka skiten ur mig... "för om jag bara kunde sköta mig..."

MEN VA GJORDE JAG FÖR FEL DA???

Idag, efter två behandlingar... Varit död 2 ggr, blitt återupplivad på akuten, efter likabehandling, massor och åter massor av terapi så har jag äntligen kunnat börja leva och sluta aty bara överleva. Vara drogfri sedan 2 1/2 år, känna att jag e ok. Ha mitt egna trygga bo, vara mamma och inte alltid vara så rädd, hatisk och avstängd.

Jag har skov i perioder där jag e riktigt sjuk, trött och har värk på grund av misshandel... Men inte ens då kommer det nå drogsug, jag har en jätte bra sponsor vi NA gemenskapen. Jag går på möte, gör steg arbete och service. 

Aldrig mer kommer jag att må så dåligt som jag en gång gjorde. Jag kanske inte har en familj, fast jag har min dotter och några helt fantastiska människor i mitt liv.

Jag har börjat prata med min storebror och hans tjej, träffat min vackra brorsdotter.